Arg som ett bi
Innan idag hade jag frid i kroppen och funnit mig i att vi bor där vi bor. Tyvärr satte vår hund och en granne stopp för detta för en stund sedan.
Hatar vintarna här då den insynsskydadde häcken försvinner och hatar att vi har hyreshuset mot våran baksida. Det känns som att barnen är ute i våran trädgård och leker (fast att de inte är det), vi kan inte släppa ut hunden som vi brukar för att hon tror att det är inkräktare och skäller på grannarna. Och dessutom är både trädgården och vårat hus till allmän beskådan. Och jag avskyr det verkligen. Jag vill kunna göra vad jag vill på våran tomt, låta hunden gå ute om jag känner för det. Vara ute utan att känna mig iaktagen. Nej, det blir minsann till att investera i ett rejält plank fram mot sommaren.
Nu var det såhär att det inte var meningen att Píxi skulle gå ut just vid detta tillfället. Jag skulle bara gå ut och flytta bilen och hon smet ut. Givetvis var lägenhetsbarnen ute med sin pappa och åkte pulka intill våran häck. Pixi flyger fram emot staketet och börjar skälla. Jag kallar på henne och ryter åt henne men hon lyssnar som vanligt inte på mig. Så jag hivar iväg en snöboll ihop om att avleda henne. Pappa säger något obegripligt på sitt språk och jag frågar vad han sa. "One more time and Iwill call the police". Jag blev helt paff. Hon är liksom inhängnad, hon kommer inte ut ngn stans. Men fine!!! Tänkte svara ngt dumt tillbaka, men hejdade mig själv. Det var ju inte så att jag ignorerade våran hunds beteende. Jag försökte få henne att sluta.
Det roligaste av allt är att just denna familjen alltid väsnas, speciellt under sommaren då alla dörrar och fönster är öppna in till dem. Detta ska jag inte ha någon förståelse för längre! Det blir störningsjouren direkt!
Ja, då fick jag kräka av mig lite. Och missförstå mig inte...jag är ruskigt vansinnig på våran hund också. Känner att jag snart inte orkar med henne längre. För det är alltid jag som får tampas med henne och det är inte alltid lätt att komma ut med henne när man är själv hemma med barnen.
Hatar vintarna här då den insynsskydadde häcken försvinner och hatar att vi har hyreshuset mot våran baksida. Det känns som att barnen är ute i våran trädgård och leker (fast att de inte är det), vi kan inte släppa ut hunden som vi brukar för att hon tror att det är inkräktare och skäller på grannarna. Och dessutom är både trädgården och vårat hus till allmän beskådan. Och jag avskyr det verkligen. Jag vill kunna göra vad jag vill på våran tomt, låta hunden gå ute om jag känner för det. Vara ute utan att känna mig iaktagen. Nej, det blir minsann till att investera i ett rejält plank fram mot sommaren.
Nu var det såhär att det inte var meningen att Píxi skulle gå ut just vid detta tillfället. Jag skulle bara gå ut och flytta bilen och hon smet ut. Givetvis var lägenhetsbarnen ute med sin pappa och åkte pulka intill våran häck. Pixi flyger fram emot staketet och börjar skälla. Jag kallar på henne och ryter åt henne men hon lyssnar som vanligt inte på mig. Så jag hivar iväg en snöboll ihop om att avleda henne. Pappa säger något obegripligt på sitt språk och jag frågar vad han sa. "One more time and Iwill call the police". Jag blev helt paff. Hon är liksom inhängnad, hon kommer inte ut ngn stans. Men fine!!! Tänkte svara ngt dumt tillbaka, men hejdade mig själv. Det var ju inte så att jag ignorerade våran hunds beteende. Jag försökte få henne att sluta.
Det roligaste av allt är att just denna familjen alltid väsnas, speciellt under sommaren då alla dörrar och fönster är öppna in till dem. Detta ska jag inte ha någon förståelse för längre! Det blir störningsjouren direkt!
Ja, då fick jag kräka av mig lite. Och missförstå mig inte...jag är ruskigt vansinnig på våran hund också. Känner att jag snart inte orkar med henne längre. För det är alltid jag som får tampas med henne och det är inte alltid lätt att komma ut med henne när man är själv hemma med barnen.
Kommentarer
Trackback
